Lejonkungen

Lejonkungen är bra, en av mina favoritfilmer från min barndom. Eller om jag tänker efter så var jag nog nästan vuxen när den kom 1994.
Igår kom Lejonkungen som bok och ljudbok på posten från en bokklubb vi är med i. Storan och Mellan sprang upp i Storans rum och satte igång skivan. De satt sedan tysta och stilla länge vilket var skönt för mamma som städade och fixade bostaden. På kvällen kunde Mellan inte sova för hon var rädd för lejon under sängen och Storan kunde inte sova hon heller utan ville prata om döden, vaför Simbas pappa dog trots att han var god och när mamma och pappa ska dö...Hur dum är jag då som låter mína barn lyssna på lejonkungen ensamma? Jag är vuxen och kan inte se filmen utan att gråta.

Inte nog med det utan idag kom en kompis till mina tjejer på besök och lekte en stund uppe. När jag efter en stund kom upp satt de och lyssnade på Lejonkungen. Jag menar varför inte skrämma fler barn när man ändå håller på?

Idag ville inte heller Mellan följa med och plocka blåbär för att hon är rädd för lejon i skogen!

Jaja, gärna introducera sina barn till sagor men kanske vara med och förklara, diskutera och fånga upp tankar. De gillar i alla fall boken och har lyssnat 7 gånger redan.