Ödmjukhet och ofrivillig barnlöshet

Genom andra bloggar som jag följer har jag uppmärksammat att det är de ofrivilligt barnlösas dag idag den 28 maj, dagen före mors dag. Jag är ju inte ofrivilligt barnlös utan berikad med inte mindre än tre prinsessor men genom att ta del av andra bloggares historier känner jag en enorm ödmjukhet inför livet och inför mitt föräldraskap. Tänk om det hade varit jag...Det kunde lika gärna ha varit jag. Det kan vara vem som helst.

För mig, liksom för många andra, har det här med familj och barn varit ett naturligt steg i livet som alltid varit självklart att jag skulle ta. Jag vet att om jag drabbats av ofrivillig barnlöshet så skulle jag gjort allt i min makt för att få ett barn, det hade aldrig funnits något annat alternativ. Jag är så otroligt tacksam för mina barn att det idag överskuggar allt annat och jag vill skänka en tanke till alla som kämpar.

Det känns nästan som hyckleri att skriva om ofrivillig barnlöshet i min situation men jag gör det för att stödja alla där ute, kända som okända, som kämpar, gråter, skrattar och hoppas. Jag hoppas med er.

Fel första intryck

Jag har alltid mer eller mindre trott att det första intrycket är viktigt, att det säger hur personen är. MEN jag är uppenbarligen helt värdelös på att bedöma och tänkte här berätta om tre misstag under bara senaste veckorna.

Jag brukar besöka en öppen förskola i kyrkans regi då och då. De lagar och serverar även lunch för daglediga oavsett ålder. En man i 60-årsåldern kommer varje gång och jag känner spontant att detta är en mycket ensam man som säkerligen bor långt ute på landet, kanske till och med i sitt forna föräldrahem. Jag tycker synd om honom och brukar försöka att kallprata lite. I min värld är detta en ensam, smått patetisk, man som säkert pratar med rävar och rådjur och inte lämnar hemmet annat än för dessa luncher.
MEN nejdå, han har tydligen fru och fyra vuxna barn, bor i stan och arbetar heltid i församlingshemmet som vaktmästare. Ser man på.
På samma öppna förskola arbetar en medelålders kvinna som är ganska tillbakadragen. Utan att någonsin ha pratat med henne eller hört något skvaller om henne utgår jag ifrån att hon är lätt förståndshandikappad eller socialt handikappad och placerad i arbetslivet på praktik eller med lönebidrag...Det är något med utseendet och kroppshållningen i kombination med att hon inte spontant tar kontakt med barn och föräldrar som besöker öppna förskolan. MEN igår pratade jag lite med henne och hon är gift, utbildad förskolelärare samt har arbetat ideellt i många år inom samma organisation som jag själv. Vi har samma intresse och ett likande liv. Ser man på.
Sist men inte minst är det en tjej i min föräldragrupp som jag av en mycket oklar anledning tänkt mig som inte "så smart" och eventuellt med sociala problem eller familjeproblem...Nu i efterhand när jag skriver detta känner jag mig ganska fånig men jag trodde verkligen det. MEN hon har tre barn, bor i en villa i samma område som jag och arbetar på en statlig myndighet som jag, dock inte samma. Ser man på.

Antar att detta säger mer om mig än om någon annan :-)

Ett av världens fulaste ord: Astma

Idag har vi varit på barnspecialistmottagningen för uppföljning av Mellans astma och diskussion om olika medicineringar. Blä för astma!
Mellan har haft astma, andningsbesvär och besvär med luftvägarna sedan hon var nyfödd. 5 veckor gammal lät det som om hon hade tusen undulater i bröstet när hon andades...Lilla stackare. Otaliga besök på barnakuten senare har hon fått en medicin som fungerar och som gör det hela hanterbart. Nu har hon mest besvär när hon är förkyld, vilket är en stor förbättring.
På dagens besök var hon inte samarbetsvillig utan gömde sig bakom mig och sug på tummen. Hon skulle inte mätas, inte vägas, inte lyssnas på och inte prata med varken doktor eller sköterska. Sådan är hon Mellan, envis som en gammal get med skägg.

Nej i vår familj tycker vi inte om astma....

Jag älskar om dig

Det är sånt hon säger Mellan. Jag älskar om dig, jag fryser mig och jag ska inte gå ingenstans.
Hur sött är inte det?

Mer i deras värld

Mellan och Storan har en egen värld av lek och fantasi. Världen består av gott och ont, sagodjur, olika väsen och osynliga vänner (såsom till exempel kompisen Björn som bor i lekparken mitt emot). Jag vill också vara med i deras värld. Den verkar roligare än min värld av stress, städning, tidspress, sömnbrist och inte minst brist på just fantasi. Jag har helt tappat min barndomsvärld. Storan satt för några dagar sedan och bet på en smörgås och utbrast "Mamma titta mackan ser ut som en båt, vad ser din macka ut som?" Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi se något annat än just en macka. En macka med ost och gurka. Är jag verkligen så tråkig?
Jag vill vara mer i deras värld.

Högmod går före fall

Vi var bjudna på disputationsmiddag på Uplands nation igår kväll jag och mannen. Glada i hågen såg vi fram emot en kväll tillsammans med goda vänner som vi träffar alltför sällan nu för tiden. Lillan fick följa med medan Storan och Mellan barnvaktades av farmor. Vi träffade två andra par på en uteservering i närheten och tog en fördrink. Jag hörde mig själv sitta där och säga att vi har i alla fall världens lättsammaste bebis, hon är så lätt att ha med sig, är så nöjd etc. Bla bla bla i det oändliga. Solen sken och Lillan likaså.

En stund senare sitter hela sällskapet och äter förrätt och lyssnar på tal, spex och sång. Jag och Lillan sitter i ett litet rum bakom. Hon gallskriker och matvägrar. Jag försöker tvinga på henne både bröst och flaska som mannen får springa mer till Ica och köpa i ren desperation. Hon vägrar. Hon skriker. Hela lilla kroppen är stel som en pinne. Inte äta. Inte sova. Bara skrika. Skrïka så högt att vi inte kan sitta med vid bordet utan att störa hela festen.
Min lilla bebis som är så lättsam :-)

Ytterligare ett par timmar sover Lillan i vagnen helt utslagen och hon sover resten av tillställningen precis som den lättsamma bebis jag tidigare skröt om.

Haha för mig. Idag är hon glad och nöjd som solen igen!

De finaste

Vi var på vårpicknick på dagis idag, jag och mina tre små. Vi grillade, lekte och tittade på alster som barnen tillverkat under terminen. Solen sken och jag fick en de där uppenbarelserna att jag lever i min egen dröm, att mitt liv blivit precis som jag önskat. Att jag har tre döttrar - det är verkligen helt otroligt. Jag tittade mig omkring på alla lekande barn och kunde inte se tre lika vackra som mina :-) Är dock inte helt opartisk...

En blogg

Hej jag heter Tina och nu har jag också en blogg, en sak jag  egentligen inte planerat att skaffa men som kommit ändå :-)
Eftersom jag är en flitig läsare av andras bloggar bör man kanske ha en själv tillslut. Sen om nån vill läsa är en annan sak. Jag ser denna blogg först och främst för mig själv och för mina barn, för att minnas och kunna reflektera över denna tid i mitt liv.
Jag kommer att skriva om mitt liv som mamma till tre fina tjejer. Mitt mål är att försöka skriva om föräldraskapets alla sidor, både de underbara stunderna och de jobbigare. Allt utifrån mig själv och min situation. Min blogg är helt anonym med hänsyn tagen till mina döttrar, som i bloggen kallas Storan, Mellan och Lillan. Storan är född 2005, Mellan 2008 och Lillan 2011.

På återskrivande