Jag har alltid mer eller mindre trott att det första intrycket är viktigt, att det säger hur personen är. MEN jag är uppenbarligen helt värdelös på att bedöma och tänkte här berätta om tre misstag under bara senaste veckorna.
Jag brukar besöka en öppen förskola i kyrkans regi då och då. De lagar och serverar även lunch för daglediga oavsett ålder. En man i 60-årsåldern kommer varje gång och jag känner spontant att detta är en mycket ensam man som säkerligen bor långt ute på landet, kanske till och med i sitt forna föräldrahem. Jag tycker synd om honom och brukar försöka att kallprata lite. I min värld är detta en ensam, smått patetisk, man som säkert pratar med rävar och rådjur och inte lämnar hemmet annat än för dessa luncher.
MEN nejdå, han har tydligen fru och fyra vuxna barn, bor i stan och arbetar heltid i församlingshemmet som vaktmästare. Ser man på.
På samma öppna förskola arbetar en medelålders kvinna som är ganska tillbakadragen. Utan att någonsin ha pratat med henne eller hört något skvaller om henne utgår jag ifrån att hon är lätt förståndshandikappad eller socialt handikappad och placerad i arbetslivet på praktik eller med lönebidrag...Det är något med utseendet och kroppshållningen i kombination med att hon inte spontant tar kontakt med barn och föräldrar som besöker öppna förskolan. MEN igår pratade jag lite med henne och hon är gift, utbildad förskolelärare samt har arbetat ideellt i många år inom samma organisation som jag själv. Vi har samma intresse och ett likande liv. Ser man på.
Sist men inte minst är det en tjej i min föräldragrupp som jag av en mycket oklar anledning tänkt mig som inte "så smart" och eventuellt med sociala problem eller familjeproblem...Nu i efterhand när jag skriver detta känner jag mig ganska fånig men jag trodde verkligen det. MEN hon har tre barn, bor i en villa i samma område som jag och arbetar på en statlig myndighet som jag, dock inte samma. Ser man på.
Antar att detta säger mer om mig än om någon annan :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar