Idag har Storan lekt med sin äldsta och bästa kompis hela eftermiddagen. De träffas inte så ofta längre eftersom vi flyttat från stan. Storan och M, som vi kan kalla honom, träffade varandra på sin första förskoledag under inskolningen och verkade bli någon slags trygghet för varandra där mitt i alla det nya. Två ungefär lika små barn i en helt ny miljö. De var på något vis beroende av varandra för att trivas, om inte M var där var dagen liksom inget att ha. De lekte på små barns vis bredvid varandra, men alltid på samma ställe. Sedan dess har vi bytt dagis två gånger och flyttat en gång men vänskapen håller i sig. De har något naturligt band av förståelse, som kanske bara barn kan ha. De ses, de tittar på varandra och de leker.
Jag tror att Storan var runt 2 år när hon ramlade ner för trappan och slog sig. Hon ville inte bli röstad av mig utan grät efter M.
Före idag hade de inte setts på nästan ett halvår men de leker fantastiskt bra tillsammans. De gillar varandra så enkelt är det. Jag tror att man ofta tänke att barn är barn och barn tycker om att leka med andra barn. Det är förvisso sant men jag tror att barn är betydligt mer selektiva än vad vi tror redan tidigt. Eller har Storan bara råkat ha tur och träffat sin "själsfrände" redan som barn :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar